Nej, nej, nej.
Det är bara för irriterat och infekterat.
Jag orkar inte ens säga orden.
Jag ger upp det.
Struntar i allting. Sviker mig själv.
Jag tar åt mig.

Förbannade satans jävla helvete!

Borde inte det får duga någon gång?
Avslappnat. Ostressat.
Glatt. Lugnt. Lyckligt.
Bara för en, en enda jävla dag.

Jag ska gråta.
Jag ska deppa. Jag ska gråta och skrika.
Jag ska svära och jag ska tamefan bara hata allt.
För det är väl tillåtet?
Det är väl okej?
Det är väl inte förbjudet?

Men när allt, verkligen allt går åt helvete.
Då finns varken tårar, skrik eller glädje.
Då existerar tystnaden.
Tomhet och ensamhet.

När allt går åt helvete
då lever jag  en bubbla långt ifrån omvärlden.
Ingen ser. Ingen hör. Ingen vet.