välkomnar ljuset
Har du nån gång känt att ingenting känns rätt? Allt är bara skit, varenda jävel kollar snett. Har du bett om hjälp men ingen vill hjälpa? Hatar du livet är du trött på att vänta?
Jag kan inte tänka klart, mina tankar dödar mig. Fan, jag skriker efter hjälp, men ingen vill höra mig. För alla bara skrattar och pekar och snackar, folk trampar ner mig som en fucking dörrmatta. Jag ber till min gud om ett eget himmelrike för snart har jag livet på botten i Pinneviken. För alla mina spöken, de besöker min själ och förstör mina dagar. Fan jag önskar att du var här! Jag är fast här på jorden, besegrad av högre makter. Vill lämna denna världen, flyga högt över landet. Men mina vingar brast, mitt sinne blev fuckat. Ingen vill förstå, det finns ingen som fattar, hur det känns att leva ensam med känslan, alla hatar mig jag har aldrig blivit älskad. Vinden kan vända men pass på att vänta! Idag ska det hända jag är trött på att kämpa.
För alla trycker ner mig, jag ställer mig frågan. Finns ingenting kvar, ni har släckt denna lågan Jag fäller mina tårar och detta är slutet. Sluter mina ögon och välkomnar ljuset.
Ställer en fråga, vad har ni emot mig? Jag svär jag talar sanning men ni vägrar att tro mig. Ser ni hur jag gråter, ser ni hur jag lider? Tårfyllda ögon och ett hjärta som svider. Tillbaks till ruta ett, allt känns som förr, nu står jag här och bankar på livets stora dörr. Jag sitter och drömmer, drömmer om hoppet. Jag drömmer att jag hoppar och det känns i hela kroppen… En kamp mellan mig, mig och mig och livet. Direkt när jag mår dåligt får jag nya mediciner. Jag älskar dig, jag hatar dig, jag saknar dig, jag glömmer dig. Jag älskar att hata dig och jag saknar att glömma dig. Jag fattar inte varför, jag fattar inte nu. Jag hade ju en livsglöd men den har brunnit ut. Vill du prata med Kalle får du prata med hans kista. Känner du vindpustar är det Kalle som viskar.
För jag ser inget hopp nu, det försvann för längesen. Ey! Smärtan är min fader och döden min bästa vän. Jag har kämpat, förlorat, klättrat och fallit, från toppen till botten, jag är man utan framtid. Föraktar dig för att du har skapat mig… Och min spegelbild är krossad och min skugga hatar mig. Och hur ska jag klara mig? Ska skiten gå vidare? Jag är trött på metaforer som ”livet går vidare..”! Har du nån gång känt att ingenting känns rätt? Allt är bara skit, varenda jävel kollar snett. Har du bett om hjälp, men ingen vill hjälpa. Hatar du livet är du trött på att vänta.
Jag saknar dig min älskade vän.
Mina tankar fylls av all din positiva energi och din glädje över vardagen.
Du kämpade in i det sista, och för alltid kommer jag att älska och sakna dig!
<3
up and then back down
Har ni befunnit er i en svacka någon gång?
Där allt ni gjort bara känns sådär förjävla meningslöst?
Att varje dag somna och vakna upp med känslan av att det inte är värt att kliva upp eller somna.
Tror det är få faktiskt som på riktigt varit nere i ett stort svart tomhets hål.. Och ni som vart det, ni förstår precis vad jag menar nu.
För tillfället så drömmar jag mig bort ordentligt. Nästan sådär så att jag inte känner marken under mina fötter utan svävar på moln av lycka. Jag har valt plats och människor att drömma om. Och ska snart till att sluta mina ögon och bara le.
Men ögonen hålls uppe och tårarna kyler min kind. Jag har fastnat i depressionen. Igen.
För bara någon dag sedan satt jag på en bänk ute i kylan med en polare och snackade. Djupa samtala.
Och jag försöker minnas vad han sa till mig. Men det är som bortblåst ur mitt minne.. Typiskt, eller hur.
Men min poäng är.
Hur kan en människa le ena dagen, och vilja försvinna från jordens yta och sväva bland moln nästa?
Det är för mig en gåta.
Men jag ska hitta ett svar på den. Om inte någon annan redan gjort det?
Där allt ni gjort bara känns sådär förjävla meningslöst?
Att varje dag somna och vakna upp med känslan av att det inte är värt att kliva upp eller somna.
Tror det är få faktiskt som på riktigt varit nere i ett stort svart tomhets hål.. Och ni som vart det, ni förstår precis vad jag menar nu.
För tillfället så drömmar jag mig bort ordentligt. Nästan sådär så att jag inte känner marken under mina fötter utan svävar på moln av lycka. Jag har valt plats och människor att drömma om. Och ska snart till att sluta mina ögon och bara le.
Men ögonen hålls uppe och tårarna kyler min kind. Jag har fastnat i depressionen. Igen.
För bara någon dag sedan satt jag på en bänk ute i kylan med en polare och snackade. Djupa samtala.
Och jag försöker minnas vad han sa till mig. Men det är som bortblåst ur mitt minne.. Typiskt, eller hur.
Men min poäng är.
Hur kan en människa le ena dagen, och vilja försvinna från jordens yta och sväva bland moln nästa?
Det är för mig en gåta.
Men jag ska hitta ett svar på den. Om inte någon annan redan gjort det?
förbannade morgon!
Bland det värsta som finns måste ju vara när en morgon som man planerat inte går som den ska.
Jag blir så förbannad och irriterad att jag sliter av mig håret när dessa dagar inträffar.
Och denna morgon är en sådan dag.
Jag skulle ta bussen 06.43 från lilla vallen, och sen byta i ullånger. Och sedan Lunde, för så sa han till mig.
Men nej, då var det byta i Gallsäter och det missar ju jag totalt. Så halvvägs till Härnösand får jag hoppa av och springa tillbaka för att hoppas att det snart ska gå en till buss. Vilket det.. konstigt nog gör.
Men att börja dagen med att kuta några kilometer med datorväska och massa andra grejjer, det var ingen höjdare kan jag lova.
Men jag ska inte klaga. Eller jo det ska jag. För den linjetrafiken i Västernorrland är fan värre än SJ och Västtrafik tillsammans. Helt ärligt.
Så nu får jag sitta här i en gödselskur och frysa röven av mig. Förbannat också.
Lovar att det kommer bli mer strul idag, skulle inte förvåna mig. GAAAAAH!
Blääää på er jävla bussar!
Jag blir så förbannad och irriterad att jag sliter av mig håret när dessa dagar inträffar.
Och denna morgon är en sådan dag.
Jag skulle ta bussen 06.43 från lilla vallen, och sen byta i ullånger. Och sedan Lunde, för så sa han till mig.
Men nej, då var det byta i Gallsäter och det missar ju jag totalt. Så halvvägs till Härnösand får jag hoppa av och springa tillbaka för att hoppas att det snart ska gå en till buss. Vilket det.. konstigt nog gör.
Men att börja dagen med att kuta några kilometer med datorväska och massa andra grejjer, det var ingen höjdare kan jag lova.
Men jag ska inte klaga. Eller jo det ska jag. För den linjetrafiken i Västernorrland är fan värre än SJ och Västtrafik tillsammans. Helt ärligt.
Så nu får jag sitta här i en gödselskur och frysa röven av mig. Förbannat också.
Lovar att det kommer bli mer strul idag, skulle inte förvåna mig. GAAAAAH!
Blääää på er jävla bussar!
today is the day
Idag börjar allvaret. Mitt allvar.
Två veckor har jag på mig att kämpa mig till det som ger mig frihet!
Och jag är bestämd att klara det. För nu ska ingen få stoppa mig, allra minst jag själv.
Inte den här gången. Uppfattat? Bra!
Då kör vi.
2 veckor. 14 dagar. 336 timmar.
Ensam.
Nu kör vi.
/ S
Två veckor har jag på mig att kämpa mig till det som ger mig frihet!
Och jag är bestämd att klara det. För nu ska ingen få stoppa mig, allra minst jag själv.
Inte den här gången. Uppfattat? Bra!
Då kör vi.
2 veckor. 14 dagar. 336 timmar.
Ensam.
Nu kör vi.
/ S
Min fina, fina lakriz <3
Måste bara bjuda er på den kanske charmigaste bilden i världen!
Detta är min älskade kattunge, lakriz, som bosatt sig i min pokerväska med en macka. Min macka! Haha.
Sööööt <3
Detta är min älskade kattunge, lakriz, som bosatt sig i min pokerväska med en macka. Min macka! Haha.
Sööööt <3
jag hjärta söndagar
Söndagsångest, vad är det?
Inget som existerar i min värld iaf! :)
Jag älskar söndagar. Så är det bara.
Känslan av att vakna upp sådär lite sent, men ändå inte för sent och att göra sig världens bamse frukost som avnjuts i riktigt sköna mjukiskläder framför en film eller massa bra repriser på TVn. Den är ganska oslagbar.
För sen när man ätit frukost/brunch så kan man bara städa undan lite snabbt, krypa tillbaka till sängen eller soffan och bara sitta där i flera timmar. Speciellt på hösten/vintern. Då finns det inget väder som ger en dåligt samvete.
Jag hade denna diskussion med min syrra idag, och jag tror jag övertalade henne rätt bra med att det är nyttigt för kroppen och själen att ha minst en dag i veckan då man bara gör ingenting, eller bara det man känner för.
Sant, eller hur?
Åh! Så nu ska jag ta en snus, lägga mig i sängen bredvid syster och så ska vi se en rolig film och bara mysa!
Mitt på dagen. Hur underbart är det inte?
Och hur underbart är inte det här?
Våra två älskade hundar! :)
En Rhodesian Ridgeback och en Shettlandssheep dog/mini collie.
Finaste hundarna på jorden! :)
Ha nu en underbart lugn och mysig söndag!
Puss på er!
Inget som existerar i min värld iaf! :)
Jag älskar söndagar. Så är det bara.
Känslan av att vakna upp sådär lite sent, men ändå inte för sent och att göra sig världens bamse frukost som avnjuts i riktigt sköna mjukiskläder framför en film eller massa bra repriser på TVn. Den är ganska oslagbar.
För sen när man ätit frukost/brunch så kan man bara städa undan lite snabbt, krypa tillbaka till sängen eller soffan och bara sitta där i flera timmar. Speciellt på hösten/vintern. Då finns det inget väder som ger en dåligt samvete.
Jag hade denna diskussion med min syrra idag, och jag tror jag övertalade henne rätt bra med att det är nyttigt för kroppen och själen att ha minst en dag i veckan då man bara gör ingenting, eller bara det man känner för.
Sant, eller hur?
Åh! Så nu ska jag ta en snus, lägga mig i sängen bredvid syster och så ska vi se en rolig film och bara mysa!
Mitt på dagen. Hur underbart är det inte?
Och hur underbart är inte det här?
Våra två älskade hundar! :)
En Rhodesian Ridgeback och en Shettlandssheep dog/mini collie.
Finaste hundarna på jorden! :)
Ha nu en underbart lugn och mysig söndag!
Puss på er!
bollen är i dina händer
Syftet är inte att vara en hemsk människa.
Syftet är inte att trotsa eller dryga mig.
Syftet är inte att visa otacksamhet eller respektlöshet.
Nej!
Syftet är bara att vara den jag är. Och ta min beskärda del av kakan.
Men ingenting är gott nog i dina ögon. Eller hur?
Denna gången gick det för långt. Det gjorde det verkligen.
Jag vet att jag gick över gränsen. Men mina handlingar utan tanke har alltid fört mig till bättre platser och gett mig styrka. Så även denna gången. För jag bevisade för mig själv att ingen människa ska få hota mig.
Jag tycker inte om att ge tillbaka med samma skit. Jag vägrar sjunka till din och Er nivå. Men i det tillfället gjorde jag det. Jag slog numret och jag gjorde en anmälan. Jag drog tillbaka den lika snabbt och bad polisen om ursäkt.
Vad som hände sedan det styr inte jag över. Jag ville be om ursäkt och säga att det var dumt gjort.
För det tycker jag att det var. Det var en jävligt patetisk händelse som inte hade behövt hända om du hade haft kontroll på ditt jävla humör. Ditt förbannade jävla temperament. Som jag avskyr.
Jag slog till dig, en lätt örfil för att jag inte tänkte acceptera de du gjorde. Jag kallar det djurplågeri. Det gör jag. Och jag kallar det människomisshandel. Fysisk och psykisk.
Jag har alltid varit en stark individ och jag gjorde ett val att gå min egen väg och lära av mina egna misstag.
Och så även denna gången.
Därför tänker jag stanna och ta den här striden. Jag gör det inte för att jävlas, utan jag gör det för att inte sänka mig till den nivå du önskar.
Du har ingen makt längre, och heller inget ansvar. Men jag tänkte stå kvar ändå.
För vad du än säger om mig och hur mycket du än avskyr mig.
Så är du den du är
Jag måste inte
men jag gör det
Jag älskar dig.
Syftet är inte att trotsa eller dryga mig.
Syftet är inte att visa otacksamhet eller respektlöshet.
Nej!
Syftet är bara att vara den jag är. Och ta min beskärda del av kakan.
Men ingenting är gott nog i dina ögon. Eller hur?
Denna gången gick det för långt. Det gjorde det verkligen.
Jag vet att jag gick över gränsen. Men mina handlingar utan tanke har alltid fört mig till bättre platser och gett mig styrka. Så även denna gången. För jag bevisade för mig själv att ingen människa ska få hota mig.
Jag tycker inte om att ge tillbaka med samma skit. Jag vägrar sjunka till din och Er nivå. Men i det tillfället gjorde jag det. Jag slog numret och jag gjorde en anmälan. Jag drog tillbaka den lika snabbt och bad polisen om ursäkt.
Vad som hände sedan det styr inte jag över. Jag ville be om ursäkt och säga att det var dumt gjort.
För det tycker jag att det var. Det var en jävligt patetisk händelse som inte hade behövt hända om du hade haft kontroll på ditt jävla humör. Ditt förbannade jävla temperament. Som jag avskyr.
Jag slog till dig, en lätt örfil för att jag inte tänkte acceptera de du gjorde. Jag kallar det djurplågeri. Det gör jag. Och jag kallar det människomisshandel. Fysisk och psykisk.
Jag har alltid varit en stark individ och jag gjorde ett val att gå min egen väg och lära av mina egna misstag.
Och så även denna gången.
Därför tänker jag stanna och ta den här striden. Jag gör det inte för att jävlas, utan jag gör det för att inte sänka mig till den nivå du önskar.
Du har ingen makt längre, och heller inget ansvar. Men jag tänkte stå kvar ändå.
För vad du än säger om mig och hur mycket du än avskyr mig.
Så är du den du är
Jag måste inte
men jag gör det
Jag älskar dig.
Det kryper i mina fingrar igen
Jag förstod väl det.
I samma sekund som jag bestämde mig för att ge upp bloggandet på denna blogg så började mina fingrar klia och allt bara kom till mig.
Jag är så lyckligt lottat att ha fått talets gåva. Verkligen. Jag älskar att jag är en person som kan uttrycka mig i både tal och text. För det är inte många som kan det. Inte på den nivå jag kan.
Jag är också så lycklig som känner att jag på riktigt är född till en anledning. Och att jag just i detta nu, bestämmer mig för att gå den vägen till mötes. Den vägen som kommer vara tuffare än allt annat, men även det bästa jag gör för mig själv.
Jag sitter här och läser igenom alla gamla inlägg och bara blickar tillbaka.
Det finns så mycket känslor och tankar i denna blogg. Och jag vet att jag aldrig kommer kunna radera allt.
Det finns för mycket minnen i dessa texter och det finns för mycket verklighet och känslor som jag behöver.
Denna blogg är ett liv. Ett liv i text.
Jag älskar det livet. Jag hatar det också. Men det är en vacker och hemsk hatkärlek.
För hur som haver, det är mitt liv. Mina texter.
Och det ligger publicerade in the world wide web. Cyberspace.
Världen där det finns verklighet. En verklighet som jag som bloggar kan vinkla precis hur jag vill.
Jag kan ljuga bäst fan jag vill. Men jag har aldrig gjort det.
Aldrig.
Allt har vart sanningen, ärligt och taget från själen och hjärtat.
Men det är väl det som gör att jag inte längre vågar?
För visst finns det läsare. Men som jag skrev i förra inlägget, de till mer än 50% läsare som gottar sig, skrattar och sedan snackar skit.
Många bryr sig heller inte. Det tycker jag är skönt. Många har släppt det där och gått vidare.
Men det finns fortfarande hemska människor.
Och det är fel av mig att tillåta dem vara hemska.
Jag står inför svåra beslut i mitt liv.
Och kanske är det dags att gå tillbaka och använda sig av den fina rosa dagboken igen?
För på så sätt är det bara jag som vet, och jag som kan läsa.
Men det är inte lika roligt för er, eller hur?
Vad ska ni då fördriva tiden med?
Svaret är enkelt. Det är inte mitt problem.
Jag återgår till mina tankar nu.
De jag vill bevara i hemlighet.
/ Fiie
I samma sekund som jag bestämde mig för att ge upp bloggandet på denna blogg så började mina fingrar klia och allt bara kom till mig.
Jag är så lyckligt lottat att ha fått talets gåva. Verkligen. Jag älskar att jag är en person som kan uttrycka mig i både tal och text. För det är inte många som kan det. Inte på den nivå jag kan.
Jag är också så lycklig som känner att jag på riktigt är född till en anledning. Och att jag just i detta nu, bestämmer mig för att gå den vägen till mötes. Den vägen som kommer vara tuffare än allt annat, men även det bästa jag gör för mig själv.
Jag sitter här och läser igenom alla gamla inlägg och bara blickar tillbaka.
Det finns så mycket känslor och tankar i denna blogg. Och jag vet att jag aldrig kommer kunna radera allt.
Det finns för mycket minnen i dessa texter och det finns för mycket verklighet och känslor som jag behöver.
Denna blogg är ett liv. Ett liv i text.
Jag älskar det livet. Jag hatar det också. Men det är en vacker och hemsk hatkärlek.
För hur som haver, det är mitt liv. Mina texter.
Och det ligger publicerade in the world wide web. Cyberspace.
Världen där det finns verklighet. En verklighet som jag som bloggar kan vinkla precis hur jag vill.
Jag kan ljuga bäst fan jag vill. Men jag har aldrig gjort det.
Aldrig.
Allt har vart sanningen, ärligt och taget från själen och hjärtat.
Men det är väl det som gör att jag inte längre vågar?
För visst finns det läsare. Men som jag skrev i förra inlägget, de till mer än 50% läsare som gottar sig, skrattar och sedan snackar skit.
Många bryr sig heller inte. Det tycker jag är skönt. Många har släppt det där och gått vidare.
Men det finns fortfarande hemska människor.
Och det är fel av mig att tillåta dem vara hemska.
Jag står inför svåra beslut i mitt liv.
Och kanske är det dags att gå tillbaka och använda sig av den fina rosa dagboken igen?
För på så sätt är det bara jag som vet, och jag som kan läsa.
Men det är inte lika roligt för er, eller hur?
Vad ska ni då fördriva tiden med?
Svaret är enkelt. Det är inte mitt problem.
Jag återgår till mina tankar nu.
De jag vill bevara i hemlighet.
/ Fiie
Naket och ärligt.
Jag började blogga för jag tyckte det passade mig.
Men jag hade aldrig någon motivation att ha något mål med att blogga.
Anledningen till att jag nu känner att jag inte vill skriva något mer är bara för att jag mår dåligt. Och att må dåligt, och skriva en blogg som alla kan läsa, det är ingen bra kombo.
För jag är så pass erfaren att jag vet att enda anledning till att dom som läser/läst min blogg är för att det ska få sig ett gott skratt åt att jag mår dåligt. Det kan jag bevisa genom alla äckligt hemska kommentarer jag fått.
Det finns många drömmar jag vill uppfylla.
Sådan som jag faktiskt skulle vara stolt av att uppfylla.
Men ingen av mina drömmar kommer att bli verklighet så länge jag lever med det här jag har på mitt samvete.
För att bära på det jag bär på, dock inte alls själv. Det är många som stöttat mig genom detta. Men det var bara jag som var där och på riktigt kände smärtan, som jag än idag gör. Och jag måste våga gå vidare och vilja bli frisk först.
Jag skrev i mitt förra inlägg att jag skulle starta en ny blogg. Och det vill jag.
En blogg som jag kan på riktigt ge mig in i, och vilja skriva i. En blogg som kan nå ut till människor.
Men jag vet inte när jag blir redo för det.
Inte nu iaf.
Jag har i allt för många år dragits med avundsjuka och taskiga människor.
Och det sista jag tänker göra nu, är att låta det få fortsätta.
Jag tänker inte blotta mig mer.
Den blottade nakenheten är inte jag längre.
Men den är ett minne för mig. Ett minne jag aldrig kommer radera.
Jag behöver positiv feedback och jag behöva glädje i mitt liv.
Inte det som jag får på den här bloggen. För trots att det bara är en blogg, så får den mig att må dåligt.
För jag vet att den innehåller så mycket falsksanning och små lögner.
Lögner för min egen skull. Lögner om att livet är på topp. För det är det inte. Inte just nu. Inte än.
Men snart.
Jag ska lyckas med det jag också.
Den här bloggen vill jag spara för min egen skull.
Jag har lika gärna kunnat skriva alla inlägg jag publicerat här, på min dator.
Men på något sätt kändes det mer äkta att skriva en blogg.
Men nu känns det bara fel.
Så om någon blir ledsen, förlåt.
Om någon blir glad, bra för dig.
Om någon blir arg, ta inte ut det på mig. Det är inte mitt fel.
Jag har en ljus framtid att se framemot.
Mycket positivt är på gång för tillfället.
Och jag tänker vända min svaghet till styrka och göra det rätta och bästa för mig.
Jag tänker klara mig ur detta, på min egen hand.
All by myself.
Puss på er!
/ Fiie
Men jag hade aldrig någon motivation att ha något mål med att blogga.
Anledningen till att jag nu känner att jag inte vill skriva något mer är bara för att jag mår dåligt. Och att må dåligt, och skriva en blogg som alla kan läsa, det är ingen bra kombo.
För jag är så pass erfaren att jag vet att enda anledning till att dom som läser/läst min blogg är för att det ska få sig ett gott skratt åt att jag mår dåligt. Det kan jag bevisa genom alla äckligt hemska kommentarer jag fått.
Det finns många drömmar jag vill uppfylla.
Sådan som jag faktiskt skulle vara stolt av att uppfylla.
Men ingen av mina drömmar kommer att bli verklighet så länge jag lever med det här jag har på mitt samvete.
För att bära på det jag bär på, dock inte alls själv. Det är många som stöttat mig genom detta. Men det var bara jag som var där och på riktigt kände smärtan, som jag än idag gör. Och jag måste våga gå vidare och vilja bli frisk först.
Jag skrev i mitt förra inlägg att jag skulle starta en ny blogg. Och det vill jag.
En blogg som jag kan på riktigt ge mig in i, och vilja skriva i. En blogg som kan nå ut till människor.
Men jag vet inte när jag blir redo för det.
Inte nu iaf.
Jag har i allt för många år dragits med avundsjuka och taskiga människor.
Och det sista jag tänker göra nu, är att låta det få fortsätta.
Jag tänker inte blotta mig mer.
Den blottade nakenheten är inte jag längre.
Men den är ett minne för mig. Ett minne jag aldrig kommer radera.
Jag behöver positiv feedback och jag behöva glädje i mitt liv.
Inte det som jag får på den här bloggen. För trots att det bara är en blogg, så får den mig att må dåligt.
För jag vet att den innehåller så mycket falsksanning och små lögner.
Lögner för min egen skull. Lögner om att livet är på topp. För det är det inte. Inte just nu. Inte än.
Men snart.
Jag ska lyckas med det jag också.
Den här bloggen vill jag spara för min egen skull.
Jag har lika gärna kunnat skriva alla inlägg jag publicerat här, på min dator.
Men på något sätt kändes det mer äkta att skriva en blogg.
Men nu känns det bara fel.
Så om någon blir ledsen, förlåt.
Om någon blir glad, bra för dig.
Om någon blir arg, ta inte ut det på mig. Det är inte mitt fel.
Jag har en ljus framtid att se framemot.
Mycket positivt är på gång för tillfället.
Och jag tänker vända min svaghet till styrka och göra det rätta och bästa för mig.
Jag tänker klara mig ur detta, på min egen hand.
All by myself.
Puss på er!
/ Fiie
one chance
Mitt liv. Mina misstag.
Mina problem.
Mitt sätt att hantera det. Det är min vilja.
Min motivation. Mina val.
Jag ger mig en chans till att leva mitt liv på mitt sätt.
Okej?
Jag ska starta en ny blogg.
Om ett tag. När jag vet att jag kommer lyckas.
Vi säger så.
Det blir bäst så.
/ Fiie
Mina problem.
Mitt sätt att hantera det. Det är min vilja.
Min motivation. Mina val.
Jag ger mig en chans till att leva mitt liv på mitt sätt.
Okej?
Jag ska starta en ny blogg.
Om ett tag. När jag vet att jag kommer lyckas.
Vi säger så.
Det blir bäst så.
/ Fiie
