Det blev just klart.

En livsavgörande förändring blev just påskrivet.

En av många milstoplar.

Mina känslor är.. "All over the place".. , så att säga.

Såklart är jag glad, spänd och förväntansfull.

Men natruligvis kommer stressen också.

Panik över allt det där som skall hinna göras.

1 månad.

3 månader.

Det är minimum och max.

Det är vad jag har att röra mig på, tidsmässigt.

 

Jag tror stenhårt på denna förändring.

Miljöombyte, annat att tänka på.

Det kan inte skada mer. Faktiskt.

Jag tar min älskade själsfrände i handen

och vandrar mot ett nytt liv.

 

 

Tröttheten dödar mig. Jag kan knappt stå upp. 

Och ögonen vill blunda. 

Men ron existerar inte. 

Tankarna hattar hit och och dit. 

Ena stunden är jag tillbaka i det kalla rummet hos psykologen

Andra gången på jobbet och allt som måste göras och sägas där. 

Sedan som ett brev på posten kommer ångesten. Det ständigt gnagande samvetet som äter upp mig. 

Sedan kommer jag att tänka på morgondagen. 

Hur trött jag kommer vara på min ledig dag. 

Hur jag kommer spendera den stressandes och med migrän från helvetet. 

Jag har sagt nej till att somna påverkad. 

Kom på en annan lösning är mitt svar när läkaren om och om igen frågar. 

Så länge jag inte vet vad allt detta grubblande beror på vägrar jag all sorts medicin. 

Men gånger som dessa, önskar jag att jag hade ett skåp fyllt med sådana godisar. Droga ner mig. Bara jag får sova!

För det spelar ingen roll hur trött jag än är

Vad jag än försöker fokusera på

Hur jag än lägger om tankarna för att inte tanka

Det är helt enkelt omöjligt. 

Just nu ligger jag i gästrummet.

Provade sängen från början, tryggheten som finns där inne brukar göra gott oftast. 

Men min älskade sambo visslar med näsan, snarkar och har sig. Och jag avskyr alla sorts ljud när jag ska sova. Och ja, öronproppar skrämmer mig. 

Så jag intog soffan, ett avsnitt Glee och lite mjölk. Men att gå in och lägga sig igen, riskera att hunken vaknar, och att ändå inte kunna somna. Nej så ont vill jag inte honom. 

Min sömnlöshet skall inte drabba den stackaren som snart skall på jobbet. 

Så därav gästrummet, eller katternas rum som det också är. Dom sover alltid här inne. 

Nu hänger ögonenlocken så tungt att jag snart inte ser skärmen.

Men inte fasiken kan jag somna för det. 

Förslag på personer som klubbar en till sömns för en extremt billig peng, mottages gärna!

Att vakna och känna sig sådär lugn och harmonisk hör ju kanske inte till vanligheten i min vardag, som ni förmodligen redan listat ut.

Men imorse hände de oväntade.

Jag vaknar upp, förbenat tidgt för att vara en ledig lördag, Men jag jag väntar mig om, och somnar tryggt igen i famnen på min alldeles egna hunk.

När jag vaknar för andra gången är det i panik. Kollar på klockan igen och det har endast gått ett fåtal minuter.

Efter lite snabbt överläggande med mig själv om varför sådan panik, somnar jag åter igen.

För att vakna en tredje gång, och bara le.

Det var en fröjd, att få vakna, känna mig utvilad trots dessa små uppvaknaden.

 

Dagen fortsätter ju naturligvis inte i detta harmoniska tillstånd.

Stressen, ångesten och sorgen över än det enda, än det andra förföljer mig.

Men på något konstigt sätt har jag lyckats få ihop en relativt bra lördag.

Trav, hockey, middagsrester, och lite tvätt.

Och snart är det kampsport på TV:n.

 

Imorgon har jag inte en endast plan.

Vilket är både positivt och negativt. För jag vet att mina planer ofta brukar fallera. 

Men att ha någon sorts plan för dagen brukar ändock hjälpa mig att förhindra ovälkommna dippar och utrbrott av ångesten. Så det är lite kluvet hur jag borde göra. 

Men eftersom jag har en relativt spänd och innehållsrik vecka, väljer jag faktiskt att vara utan plan för morgondagen. Uppstår problem, så löser jag dess där och då. 

 

Det är kanske inte det mest intressant att läsa om idag.

Men jag behöver varitation.

Att ständigt skriva om min kamp med känslor är utmattande, och behöver imellanåt få vila.

 

Kram på er!

 

Det är inte ofta. Det skall jag erkänna.

Att jag får känna den där genomsyrande lyckan och förnöjsamheten.

Stunderna är få, men desto mer betydelsefulla.

Jag har aldrig förstått varför det är så.

Varför kan inte jag få vara glad, helt utan större anledning?

Varör måste varje liten vardagsdipp, få mig att vilja springa åt andra hållet?

Varför skall jag göra allt så fruktansvärt komplicerat?

Varför skall jag behöva tvinga fram ett leende, när jag helst av allt vill gråta?

Jag hoppas hitta de svaren en dag.

Och lösa det problemet.

 

Just nu jobbar jag på att bibehålla den lycka och de hopp om framtiden som kommit över mig.

Och le.

Le utan att det faktiskt är påtvingat.

Och ta till vara på allt positivt som jag känner.

För som sagt

Rätt som det är, så är jag där nere igen

I det där avskyvärda hålet av mörker och tårar.

 

Tack till er som läser, och skickar dessa fina och peppande kommentarer.

Det är en ljusglimt svår att förklara.

Och även om mycket av det jag skriver är mina egna tankar och känslor, sanningen dvs.

Så är en hel del bara ord som passar in i mina texter. 

Kom ihåg det mina fina medmänniskor! 

 

Kram på er, och njut av en fantastiskt fin vinterhelg!

 

 

 

Att göra val och bestämma mig för ett alternativ är inte den starkaste egenskapen jag besitter. 

Oavsett situation egentligen. 

Nu står jag, och min käraste såklart, inför ett relativt aavgörande beslut. 

Att flytta nu, eller vänta. 

Jag lutar åt det senare, M vill packa på en gång. 

Vi har ett hus, som är långt ifrån topnoch, men relativt beboligt med viss nödvändig renovering. 

Är det värt det? 

Ska vi ta detta erbjudande om ett hus med egen strandtomt, eller ska vi vänta, leta vidare och låta detta passera? 

Jag kan helt enkelt inte komma överens med hjärna och hjärta här. 

Huset kan vara precis det jag behöver. 

Samtidigt som jag inte vill annat än flytta

Så tänker  jag på allt jag kommer förlora när jag lämnar Kramfors. 

Är det värt att riva upp allt, igen? 

Fruktansvärt mycket också. 

I vanliga fall pratar jag ofta bara strunt med mina pensionärer. Allt från väder och vind till mat och politik. Ofta sånt jag inte vet ett skvatt om. När jag får frågan - hur vägunderlaget? -Jovars, jag tog mig ju hit, är mitt standard svar. Mer än så sträcker sig inte min kunskap om der ämnet. 

Men känslor. Familjehistoria, psykologi, senaste trenden inom sociala medier. De är lättare ämnen. 

Idag har jag dock mestadels hållt på mig till känslorna. 

En gång för alla, har jag nu bestämt att djupgräva i mitt förflutna. Rota runt i hjärnan efter svaren på alla frågor. Jag har med andra ord tagit upp min kontakt med psykiatrin. 

Detta iskalla ställe.

Jag ryser bara av blotta tanken att spendera alla dessa timmar där. 

Men. Att älta, och gräva, och reda ut. Det gör mig allt som ofta gott. 

Och med tanke på det jäkla helvete jag lever i just nu, med mina perioder och tårar, så kan det ju knappast bli sämre av att öppna munnen ett par timmar i månaden. 

Och med ord genom munnen, kommer ord genom fingrarna. Jag pratar, och sedan skriver jag.  Som på ett rullande band följer dessa varandra. 

Jag har så mycket att skriva. Jag vill aldrig sluta. Men. 

Vardagen kommer ikapp, och just nu börjar de lukta aningen bränt från köket och magen skriker efter mat! 

Ska jag eller ska jag inte?

Hur blir det om jag gör si eller så?

Vem kommer förstå, vem kommer dömma?

Att tänka på mig själv. Hur gör jag det på bästa sätt?

 

Imorgon är dagen som jag våndats, men ändå längtat efter.

Imorgon skall jag återigen riva upp allt, få en helt okänd människa att inse hur destruktivt jag lever.

Många gånger har jag funderat på att ringa återbud. Ställa in tiden och bara gå vidare.

Som så många gånger förut.

Men. Det har hittils inte blivit bättre, snarare tvärtom, av att fly.

Jag funderade på det där med att bara ända ryggen till. Hur många gånger jag egentligen använt mig av en dålig ursäkt och flytt min väg. Det är en del.

Men jag har även oändligt många gånger stannat och kämpat.

Fast.. Inte med rätt saker.

Såhär i efterhand förstår jag ju det. Som med mycket annat, blir jag med tiden mer förståndig.

Att stanna kvar i ett dåligt förhållande och lida mig igenom varje dag, mer än jag redan gör, kanske inte är den bättre anledningen.

Att istället fly undan mig själv med hjälp av diverse sexuella tjänster.

Att jobba så mycket att jag glömmer bort vem jag egentligen är utanför jobbet.

Att inte umgås med en enda människa förutom kollegor, på jobbet.

Eller som alla de otaliga gånger jag gått ut på korgen för att söka någon form a bekräftelse på min existens, istället för att må gott i mitt eget sällskap, hemma.

Det har mer varit min melodi.

 

Jag har svårt att sätta finget på varför jag valt alla dessa utvägar.

Av vilken anledning väljar en person att medvetet skada sig själv?

 

Det behövs inte mycket tid innan jag börjar grubbla på en massa saker.

Tydligen kan jag inte hålla mina tankar och känslor i styr mer än några meningar.

Tanken med detta inlägg var en helt annan. Tanken var att skriva om hur jag landar efter en helg med jobb.

Men, återigen. Jag väljer inte rättvist för mig själv många gånger.

Dock kanske detta är just mitt sätt att landa?

Att få stänga mig inne och skriva allt vad mina fingrar vill. Utan att fundera över hur någon anna känner inför det.

 

För detta är ju mina ord.

Ingen annans.

 

 

Tandvärk ifrån djävulen själv. Dessa förbannade visdomständer som ska krångla. Vad är dom ens bra för, egentligen? Bara orsaker en massa smärta och problem.

Det har strulat med min inloggning här, och efter många om och men fick jag till det. Och jag kan ärligt säga att jag ett tag var ledsen, på riktigt. För i denna blogg finns många minnen. Fina och mindre glamorösa. Och jag fick en aning abstinens, eftersom jag nu känt den där lusten för skrivandet igen.
Så förhoppningsvis fungerar det att logga in även i fortsättningen.

Jag har en ledig dag idag. Jobb hela helgen står för dörren, och det är mycket måsten pga av det, som alla ska göras idag.
Och vad är då min vanliga otur, en sådan dag?
Att tankarna och känslorna helt tar över mig.
Sömn har varit helt uteslutet inatt, dels pga av tandvärken, men också mycket pga av denna ihållande känsla av otillräcklighet.

Så nu är det plan b som gäller.
Lite måsten i taget, mycket belöning därimellan, och sedan sömn, förhoppningsvis.

Till och från. Precis så som jag är.

Jag kan aldrig avsluta något, utan börjar om på nytt istället.

Den här bloggen har funnits i många år. Och jag har aldrig kunnat stänga ner den. Trots att jag bytt bloggportal, slutat blogga, börjat om igen.

Jag älskar bloggandet. Eller nej, skrivandet är det jag älskar.

Men på något sätt är det lättare att skriva i en blogg, på ett och samma ställe. Än göra en drös med inlägg att spara i en mapp på datorn. Hur kommer det sig egentligen?

 

Det är snart ett år sedan jag gjort ett inlägg här.

Så att det få läsare jag hade då inte finns kvar, det förstår jag.

Men även om det vore skönt att kunna få en krona eller två, så tror jag ändå inte det varit för den del som jag bloggade från första början. Det var just det där andra. Att när jag loggade in i bloggen, så loggade jag även in i den del av hjärnan som inte har hämningar.

Fingrarna vill aldrig sluta flyga över tangenterna. Till skillnad från när jag bara skriver i ett word dokument på datorn. Då står fingarna still. Märkligt.

 

Min lust till att göra ytterligare en comeback,det är en märklig anledning.

Min mamma berättade för mig, över en bit pizza, att hon skulle börja blogga. Via deras egen hemsida.

Mestadels om hästarna iofs. Men. Jag kan ju inte, på riktigt, låta min egen mamma vara en bättre skribent än mig själv. Så. Här är jag igen.

 

Och om det håller i sig denna gången, det märker vi väl inom ett år igen.