En väldigt efterlängtad och spännande dag.
Jag vaknade imorse när det var dag för tvättstugan.
Sen skulle det göras fint här hemma innan jag strax ska iväg och jobba några timmar.
För sedan. Då händer det.

Fabian, den gosiga, tjocka och älskad sedan första stund, katten, kommer.
Jag längtar så jag spricker.
Ikväll ska vi ägna oss åt att få Fabian att känna sig hemma, ge honom godis och låta honom ligga i knäet.

Jag är så lyckligt lottat som fått allt, nästan, som jag önskat mig.

Denna dag ska jag njuta av till maxgränsen.

Jag har aldrig varit den personen som är intresserad av att hålla på med blommor.
Jag kan absolut ingenting om blomsorter eller hur man sköter dom. Jag vet hur en maskros ser ut. Typ på den nivån är det. Men. Jag och rosor. Vi är som gjorda för varandra.
Jag får dom inte att stå längre än några dagar. Men det spelar för mig ingen roll. Det handlar om tiden efteråt.
Alla de år vi får dela med varandra. Rosorna på väggen, och jag som tittar på dom varenda dag.

Det började redan när jag var runt 10 år. Då var jag hemma hos en dåtida kompis, och hennes syrra hade torkade rosor på väggen. Då blev jag förälskad.
Och sedan har jag på något sätt aldrig gett upp kärleken för torkade rosor på väggarna.

Jag brukar till och med köpa till mig själv ibland bara för att få torka dom dagen efter. Haha! Onödigt kanske, men ack så vackert!
Helst så vill jag ju få blommor av någon annan, och det händer imellan åt.

Som imorse, helt oväntat fick jag en otroligt fin liten bukett med rosor av en helt underbar människa!
Åh, jag nästan grät. Nu ska dom få stå där i solljuset och om det inte är minusgrader inatt ska jag ställa ut dom! Jag längtar så efter att få välja ett fint ställe på väggen att hänga upp dom på, och få dela många år med dessa fina!
(Och kanske med personen som kom med dom också ^^)

Haha. Summa summarum, vill man få mig på fall, kom hit med ett gäng rosor och kanske lite choklad eller ett underbart doftljus ;)

Ser ni ljuset bredvid? Det luktar vanilj och chili! Åh, jag längtar så tills ikväll att få mysa med det tända ljuset och blommorna! Haha! :)

Vissa dagar är svårare än andra.
Ibland vaknar jag bara med en tung sten över bröstet som gör det svårt att andas.
Märker att jag gråtit och sovit oroligt under natten.
Det är som att när jag väl vaknar upp, vissa dagar, så vet jag att jag inte mår bra.
Och då försöker jag alltid tänka " nu gör jag en bra dag ". Men det är helt omöjligt.
Jag kan inte styra eller kontrollera dessa dagar.
Dom måste bara få finnas där och gå över av sig själv.

Jag får liksom ligga kvar där i sängen tills jag känner att min kropp tillåter mig att stiga upp.
Gråter alla tårar jag kan. Skriker kanske lite och tycker att detta är det värsta som finns.
För det blir alltid bättre efteråt.

Idag är en sådan dag då jag inte går utanför dörren.
Då jag ligger i soffan och inte bryr mig om att solen lyser utanför och att ångesten dödar mig.
Dessa dagar är svåra att genomlida.
Men jag har efter många år kommit fram till att det är det enda sättet.
För jag kan inte ljuga för mig själv.

När den rätte dyker opp, säger hjärtat till. O då får huvve säga va de vill!

Jag började spela WF för kanske 2 månader sedan, eller hur länge har det funnits? Jaja, iaf.
Det var när min moster köpte sin töntiga iphone som jag började spela mot henne, sen fortsatte jag och nu har jag blivit en sån där som har typ 10 olika spel igång samtidigt och typ ägnar varenda ledig stund åt att spela.
Men. Jag har problem.
Och det är att jag är på tok för lat för att orka ladda ner alla dessa "hjälpappar". Typ ordlistor eller sånt.
Och sen så förstår jag verkligen inte alls poängsystemet. Hur kan en person få 126 poäng för HEDEN, medan jag tex skriver KEXET och får typ 12 poäng eller nått, det är ju knas?
Ja, och sen är jag ju så oerhört dum i huvudet, och blind, så jag ser ju aldrig tillfällena eller luckorna.

Så jag blir galen.
För det är ett rätt så konstigt spel och blandningen av bokstäver är ju knäpp.
Men jag vill ändå inte sluta spela för jag tänker bli bra alltså!

Haha.
Roligt med ett inlägg om wööööördfjud hörru ^^ ;)

Det har kommit stunder, då jag tvivlat så mycket att jag kastat ut hoppet.
Det har funnits mörka tider, då jag bara gråtit och tänkt att allt är meningslöst.
Men. Tänk om det verkligen är så. Att det blir bättre då?

Jag stängde dörren för dig häromdagen. Och när jag gjorde det, raderade dig och allt det där som gjorde mig ont. Då log jag medan tårarna rann. För det kändes ändå okej.
Jag har gjort det så många gånger förr. Levt i lögn. Tänkt att jag inte är värd bättre än smärta. Att vara oönskad och inte älskad.
Men nu känner jag, någonstans inom mig att det inte är sant. Lögnen var egentligen inte du. Utan mig själv.
Jag ljög när jag intalade mig själv att jag förtjänade varenda slag och hot. Alla det smutsiga orden du kastade till mig.
Jag ljög när jag övertalade mig själv att jag älskade dig för att du är så underbar.

Jag erkänner det.
Och jag stänger nu inte bara dörren för dig. Jag stänger dörren för lögn och smärta.
Jag öppnar istället några fönster, för att hitta den vägen som ger mig rättvisa och ärlighet.

Jag älskar dig inte längre.
Och jag tycker på riktigt att du är en nolla utan en ljus framtid.

Och jag vet att det kommer ta mig tid att komma dit där sanningen är.
Men jag börjar med att leva idag utan lögn.
Sedan tar jag det därifrån.

Det kommer en morgondag.
Och den ska jag ta hand om.
För.
Det blir bättre.

/Fiie

Jag önskar jag kunde få tillbaka den glädje jag hade en gång i tiden.
När jag verkligen kände att ingenting var omöjligt och jag såg alla mina drömmar och mål uppnås.
Jag önskar jag kunde få tillbaka den styrka jag en gång i tiden hade.
Men den är som bortblåst för tillfället.
Just nu består mina dagar av måsten, tvång, bråk och osäkerhet. Och om alla andras välmående utom mitt eget.
Det är snart den där månaden som jag fasar inför varje år. Som är den bästa, men ändå den absolut värsta på mitt år. Sen försvinner den och övergår i ett nytt år. Med en ny väntan på den där månaden.

Det är nog snart dags för mig att ge mig själv mitt liv tillbaka.
För såhär kan jag inte leva.

Du måste ut och bort.
Och jag måste tillbaka in.
Tyvärr.