Sådärja, då har jag tvättat för sista gången 2011 :)
Haha. Tänka sig, att det snart är ett nytt år igen.
Och jag vet att jag försöker vara positiv till detta, varenda år.
Men i år, nu så känner jag inte att jag ens behöver försöka.
För med allt som hänt nu, så känner jag bara så mycket lycka och glädje.
2012 kommer verkligen bli ett år i kärlekens tecken :)

Jag ska försöka laga lite mat nu och sedan lägga mig och vila, måste försöka vända dygnet för en natts jobb imorgon. :)
Som tur är kommer inte älskling hem fören senare ikväll så jag kan sova en stund i lugn och ro! =)

Jag försöker verkligen känna lycka och glädje inför jul och nyår.
För alla som jag har runt omkring mig och för allt som jag få vara en del av.
Kanske anstränger jag mig för mycket, istället för att bara låta det finnas där.
Men jag känner mig så tom.
Helt jävla tom.

Jag har ingen glädje alls över någonting.
Bara en hemsk känsla över stress och att detta kommer bli en kass jävla jul.
Ingen gröt på morgonen, ingen kalle anka och inte heller någon julmat i stora lass.
Jävla skit jul. Jag hatar den just nu!

Äsch, det blir bättre ikväll.
Då jag får krypa upp i famnen på min älskade man. Vi ska spela bingolotto, äta pepparkakor och dricka glögg!
Så jag får väl vara glad för det, att jag har Anders! <3

Nu ska jag ner på stan och hämta de sista klapparna till mamma och mormor.
Sen blir det ett besök hos moster för att lämna lite klappar och umgås lite där!
Då blir jag på bättre humör, säkerligen. Jag älskar min moster!

Igår kväll fick jag, under lite tvång öppna en tidig julklapp av min man. Och gissa om jag blev lycklig när jag såg att han köpt mig en brödrost :) Haha! Jag har utav någon anledning inte köpt mig en egen, och jag har nämnt någon gång att jag vill ha en. Och sedär, nu fick jag en! Så här ska rostas mackor kan jag lova =)

Något dock inte lika roligt är att jag börjar bli ordentligt förkyld.
Sitter med halsont, rinnande nästa och en enorm huvudvärk. Kan det komma olämpligare?
Jag är bokad med jobb varenda dag, har fortfarande lite julbak kvar att göra. Jag som alltid skryter om att jag aldrig blir sjuk, och jag har vart duktigt att klä på mig varmt. Men men, jag får väl bara rida ut denna hemsk förkylning och bita ihop. Blir det värre måste jag nog tyvärr avboka jobb, vill inte ta död på någon på jobbet. Stackars tanterna och farbröderna är ju så känsliga. :/

Julafton kommer jag jobba till 15, sen ska jag ut till Nordingrå och fira några timmar.
Efter det ska jag hem igen och spendera sista timmarna med min älskling!
Juldagen kommer enligt tradition spenderas hos farfar.
Om jag nu får vara frisk, dvs.


Det var den uppdatering det, haha! :)

God jul på er!
/Fiie

Vad är du rädd för?
Jag vet att du läser, och du vet att jag menad dig.

Om du inte har stake nog att säga det till mig, IRL, så knip då.

Det är rätt patetiskt, att du efter alla dessa år, fortfarande läser min blogg, och har så förbannat lite att glädja dig åt själv, att du måste skriva sådan saker till mig för att få må bra?

Det har gått 3 år. Men det känns fortfarande som om allt hände igår.
Alla känslorna trycker på mitt bröst och jag kan inte andas.
Och såhär kommer det vara resten av mitt liv.

Jag har gjort allt för att gå vidare. Men jag kan inget göra åt att glömma.
Dessa minnen kommer alltid leva inom mig. Smärtan försvinner aldrig.

Men jag kommer ändå, alltid vara starkare än dig, dig och dig.

/Fiie

Redan igår kväll kände jag att idag inte skulle bli en bra dag.
Och jag fungerar ju på ett underligt sätt, så om min kropp har bestämt sig, då är det så.
Mina känslor går verkligen inte kontrollera under några som helst omständigheter, jag har försökt!
Så när jag vaknade upp och märkte att jag inte skulle lyckas ta mig ur sängen på några timmar så gjorde jag det bästa av situationen. Tog en snus, lyfte upp Fabian i sängen och såg några avsnitt Glee. Sedan somnade jag om och vaknade inte fören runt 12.30.. Sjukt!

Men nu har jag lyckats tagit mig upp, ätit lite mat och tänt lägenheten full av ljus.
Känner ett litet lyckorus eftersom jag vet att min man kommer hem om bara någon timme!

Jag är ju inte typen som njuter av ensamheten eller i mitt eget sällskap, det är ju så förbannat tråkigt.
Jag är ju lite översocial och väldigt mysgalen av mig ^^ Men jag måste ju någon gång lära mig, eller hur?
Och nu när jag har min Fabian, så känns det genast så mycket lättare. För den känslan som infinner sig, när han kommer jamade och hoppar upp i mitt knä och vill gosa, den är obeskrivlig.
Det är ren och skär kärlek! :)

Så när jag får den där känslan av att inte må så bra eller när jag vet att det kommer bli en lång och smärtsam dag, då vet jag också samtidigt att det är bara att rida ut stormen, för innerst därinne, så är jag så lycklig och älskad!

Och vet ni vad mer? Det som fick att verkligen kliva ur sängen var när telefonen ringde, och min fantastiska Pernilla från Göteborg ringde. I 3 års tid så sågs vi i stort sett varenda vecka i det där rummet på KUM. Och än idag, trots att jag flyttat och vi inte längre ses, så tänker hon på mig. Snacka om att bry sig om sina "patienter". Åh, underbara och fina Pernilla! :)

Ha en underbar vecka, snart är det Jul! =)

/ Fiie

Jag är så tillfreds och trygg med mitt liv just nu.
Jag har allt jag någonsin kunnat önska mig och mer därtill.
Jag somnar och vaknar varenda dag med en trygg känsla och ett leende på mina läppar.
Men ändå. Är det som att någonting inom trycker på mitt samvete och ger mig ångest över dessa underbar känslor som kallas för glädje.
Jag känner mig tom, ensam och helt jävla värdelös.
Fast jag egentligen vet att jag är fylld av bra känslor, och har familj, pojkvän och ett värdigt liv.
Så crazy. Så fel.

Igår när jag fick en liten "deppdipp", så kröp min bäbis upp i famnen till mig, kurrade lugnande och gav mig ett litet leende. Sedan gjorde min man lite glögg och trulade in lite ischoklad i munnen på mig. Och sådär, så satt jag helt plötsligt och tokskrattade åt att jag är så knäpp. Haha. Stört.
Men alla har väl någon gång lite konstiga dagar?

Lägger upp en bild på min två livlinor :) <3