Jag vet hur det känns.
Ilskan som brinner.
Du är förbannad på den där andra tjejen som fick sig en liten del av din kaka.
Du ser henne som den hemska, som den dåliga. Du ser henne med besvikelse och hånskrattar åt allt du vill göra med henne. Jag vet hur det känns. Jag har vart där jag också.
Hon tänker så om dig med.
För i slutändan så är det ju du som fick honom. Inte hon.
Men tänk dig för. Vad ödslar du din tid och energi på egentligen?
På att hon försökte bevisa något för dig, eller för att killen du är tillsammans med faktiskt kan ge efter?

Den där tjejen vill inte ens ha din man, hon vill inte såra dig heller.
Hon vet ju hur det är att leva med karln. Hon gjorde det i 3 år.
Du har gjort det i 2.
Han älskar dig. Det gör han verkligen.
Och det var den enda hon vill veta.
Hon står för sina ord. Hon älskar honom.
För alltid. Men att hon vill ha honom tillbaka.
Det finns i hennes tankar.
Hon tycker du är en bra tjej.

Så släppa alla din aggressioner.
Det var aldrig något illa menat.
Bara en sak fanns i hennes tanke.
Bevis. Och stolthet.
Hon fick dom båda.
Och så även du.

Det blev en rolig julhelg måste jag säga.
Jag gillar verkligen att stå i bar och ha ett jobb med action i.
Det är så sjukt roligt tycker jag. Dock jäkligt utsliten, jag känner mig så sliten idag..
Men jag ser ändå mest framemot att få jobba på nyår också :) För dom säger ju att så som du firar in det nya året, så kommer resten av det nya åre också se ut. Så för mig gör det ingenting att jag måste jobba, för då kommer ju hela 2011 bestå av jobb ^^

Jag avslutade iaf annandagen på bästa möjliga sätt igår, egentligen.
Med att göra hem, vid halv sex på morgonen, trött och sliten, i dett jävla snökaos.
Det var en jäkla resa hem det kan jag lova. Men lite roligt var det också, för jag såg ingenting när jag hade helljuset på pågrund av all snö, sen när jag stängde av det, så såg jag ju inte mycket av vägen framför mig heller, så fick mestadels gå på känsla, vilket är rätt enkelt när man åkt efter dessa vägar under alla sina år i livet, dvs 20 år. Haha!

Nu ska jag tydligen ut på vägen igen och köra mina systrar till kompisar. Känns ju lite sådär kan jag säga.. inte riktigt sugen på det idag. ^^

Då var julafton över för detta året. Blev ungefär som förra året, lite ovanlig julmat, paket och sen en sväng till mormor där det är godis och tårta och fika som serveras. Skillnaden i år var dock att jag var nykter och körde bil :)
Haha. Måste bara säga att jag älskar min mormor. Min fina, fina rara mormor som alltid är så snäll. Du är världens bästa mormor :)

Imorn ska jag ut och grejja med bilen lite, hoppas jag. Sen om det händer något eller inte, det är en annan sak.
Sen ska jag åka och jobba på kvällen, så förhoppningsvis kan jag sova ut lite extra imorn och skylla på det :) Haha!

Hoppas alla där ute haft en mysig och mättande jul.
Jag är dock lite sorgsen att jag missade "Kan du vissla Johanna" i år, men vi var tvugna att åka då :(
Så får ta igen det nästa år istället, som tur är =)

Natti
/ Fiie

Dan före dopparedan.
Uppesittarkväll ikväll.
Julafton imorn.

Och jag vill inte alls tänka på det.
Har inte köpt en enda julklapp iår.
Har lovat mina systrar en tur till stan i mellandagarna och köpa dom något dom vill ha.
Har inte haft ork, tid, lust eller pengar för den delen att engagera mig i julen i år.

Har kommit fram till att det allra bästa med julen för mig, speciellt i år. Det är alla tv program.
Trolltyg i tomteskogen, kalle ankas jul, kan du vissla Johanna, Svensson,Svensson och Tomten är far till alla barnen.

Det är min jul.
Sen ska jag stå i baren och servera fulla människor sprit på juldagen. Och förhoppningsvis nyår också.
Så slipper jag allt planerande och ångestladdat.

För när allt kommer kring, jag är en riktigt jävla julmänniska, jag älskar julen.
Men när jag inte får fira den såsom jag vill och önskar, då struntar jag hellre i det.
Tyvärr.

Äter lite prinskorv imorn, sitter fast i soffan och hoppas på att det är 1 dag om året det kan vara lugnt här hemma i familjen. Men tveksamt.

Annars tar jag bilen och drar iväg igen.
Försvinner till ingenstans.
Det hade vart härligt.

Men men.
Så är mina tankar dagen för julafton.
Nu ska jag umgås med mina systrar, och vänta tills bingolotto börjar ikväll.

God Jul på er!
/ Fiie

Jisses i helvete vad det är kaos.

Jag vill egentligen bara vara tyst, krypa ner i min egen dynga och inte bry mig.
Men jag har ett liv att sköta. Mitt liv. Så jag måste här och nu ta tag i det som faktiskt händer.
Och för tillfället är det att fira en lugn, stillsam och mysig jul med min familj. Extrajobba lite och bara vara en positiv och glad människa.

Jag har försökt smälta att det passerat 2 år. Att jag blivit uppsagd från jobbet, och att jag för tillfället bara är rent ut sagt kaos med allt. För jag orkar inte tänka negativt. Helt ärligt. Det tjänar ingenting till längre.
Jag må vara ledsen, förbannad, upprörd och samtidigt helt jäkla förvirrad.
Men just nu är det jul, ett nytt år är på ingång och jag måste bestämma mig för att se framåt.

Tack underbara människor som finns i mitt liv, tack vackra familj för den kärlek jag vet ni har för mig.


Puss o Kram
/ Fiie

Det har nu fått 2 år.
2 långa, händelserika och känslofyllda år.
Varje dag har varit en ny dag, en ny kamp. En ny överlevnad.
Jag har klarat det. Trots att jag mer än ofta har känt mig livslös. Men jag har gjort det.
Och nu står jag här idag, men nya problem att ta mig igenom Men fortfarande med samma smärta som jag kände just då.

Det är märkligt detta. För det känns som att jag inte vill tänka på att det gått 2 år, men samtidigt känns det som att jag måste göra det. Av någon anledning. Konstigt.

Hur som, jag känner mig nu bara allmänt trött och vill bara sova. Och jag tror inte det gör mig till en sämre, eller bättre människa och sitta här och älta, tänka och känna allt det där som jag kände just då, för två år sedan.
Eller hur?
Jag tror det är lika bra att jag ska radera allt just nu, tänker på att jag lever, att jag har nya problem och nya saker att göra och tänka på. Det gör mig nog gott.

Eller nått. Fan jag är bara jävligt förvirrad över detta.
Jag känner något som jag inte trodde jag skulle göra. Lättnad, samtidigt som smärtan mördar mig på ett sätt.

Mina tankar och känslor såhär 2 år efter den där natten, är nog bara mest.. jag vet inte.
Förvirrade. Blandade.

Jag önskar bara att jag orkar fortsätta kämpa framåt.