only makes you stronger.

Eller?

De senaste dagarna har jag gått och irriterat mig på vissa saker. Människor och deras oerhört låga intelligensnivå.

Egoism är något av det värsta jag vet. Och det enda som är värre är människor som påstår att det aldrig tänker på sig själv, när det egentligen inte gör annat om dagarna.
Speciellt frustrerande är det när man upptäcker detta i sin omgivning, hos sina nära släktingar.
Det gör ont. När man vet att man står en person som när, genom blod och uppväxt, men att man ändå aldrig tycks kunna se likheterna rent psykiskt.

Jag vet att jag inte borde sitta här och älta och försöka förstå mig på denna cirkus som faktiskt pågår runt mig. Men.
Det är så oerhört. För det gör mig vissa gånger rent av förbannad.
Hur människor, ( eller faktiskt just denna person! ) använder sin hjärna?

Man tycker ju att familjen är det viktigaste. Men för en del så är det inte så.
Då är du själv, och kanske dina vänner, viktigare.

Jag kan bara tacka min älskade mamma för den oerhört smarta uppfostran jag fått.
Hur hon ständigt och jämt, dygnet runt, endast försökt få mig, och mina syskon, att inse vikten av sunt förnuft och värderingar. Och hon hade ju rätt. När hon i mina yngre dagar sa till mig, att det var inte fören jag stod helt och hållet på mina egna ben och var vuxen som jag skulle kunna tacka henne. Och nu har jag gjort det.

Men, sen finns det ju vissa människor som aldrig någonsin blir vuxen eller står på sina egna ben.
Stackars människor. Och stackars denna oerhört dumma människa som aldrig kommer förstå det heller.

Nåja. Jag ska försöka sluta irritera mig och slappna av. För det är

Tisdag. Vaknar upp med halsont mitt i natten. Somnar om, vaknar till och från hela morgonen.
Bestämmer mig kl halv tio för att gå upp och käka frukost. Jo men hejsan. Snorfrukost ja!
Jag har trotsat all sort influensa och förkylning, medan min omgivning en efter en trillat dit.
I vanliga fall brukar jag ha ett rejält immunförsvar. (Tack mamma!), och är sjuk oerhört sällan.
Därför är jag inte rädd för att bli extremt sjuk. Men nu verkar det se mörkt ut.

Får hoppas att det bara är tillfälligt, dock har jag ingen lust att gå runt och bära på en snuva och lite halsont till och från i en evighet, vilket brukar kunna drabba mig. Att förkylningen aldrig tycks vilja bryta ut, utan bara störa mig lite. Grrr!

Nåja, det är tisdag idag. Solen lyser som aldrig förr och jag borde ju verkligen ta mig ut på en promenad. Jag är ju ändå ledig liksom. Men latheten i mig tar över. Måste komma över detta. Jag är för bra för att vara en framtida deltagare i Biggest loser..

Måste fördriva tiden med något iaf känner jag. Eftersom Anders inte slutar fören runt halv sex, vilket betyder att jag inte kan börja med maten för vid 17. Och dit är det 5 timmar. Jaja. Det ordnar sig.


Fasiken så skönt det var att skriva om ingenting.
Måste nog börja blogga på riktigt igen.

Okej, nu ska jag berätta en roligt historia för er.
Jag var på väg hem ifrån stan, lyssnade på Spotify och tänkte på hur bra mitt liv är.
Jag gick förbi strandgatan, in på hällgumsgatan (där jag bor.) och.. när jag stannade så upptäckte jag att jag var  typ 1 km hemifrån vid flogsta. Herregud. Först blev jag förvånad, sen less. För nu när jag redan gått förbi min port kändes det rätt meningslöst att bara vända om. Så istället gick jag runt alltihopa vid flogsta och latberget och hem igen. En promenad på ca 30 minuter.. Haha. Inte för att det är något att skryta om. Men.
Till saker hör nu att jag inte rört på mig sen jag flyttade hem typ. Och det är 1,5 år sedan.

Jag har försökt hålla igång så som jag gjorde när jag bodde i göteborg.. Men det har gått rätt dåligt.
Och nu när jag faktiskt vart ute på promenad, i snöyran, och faktiskt tyckte det var skönt.. Känns det som att jag verkligen måste försöka komma igång. Damn!