Den nya dokusåpastjärnan är född. Jackie Ferm heter hon och har precis vunnit Paradise Hotel.
Ja, men det visste ni ju redan =)

Och jag som är den absolut största jävla sucker för dokusåpor och speciellt deltagare som Jackie, Carolina Gynning och  Big Brother Jessica älskar ju såklart att hon vann. Jag har ju som alla vet hållit mig borta ifrån just Paradise Hotel så länge det bara gick, men när jag tillslut inte kunde hindra mig själv så fick det bli en hel natt med alla avsnitt och jag kom ikapp lagom till finalen ikväll.

Det var ingen vidare spännande final eftersom allt kändes så klart redan, och Jackie är den som förtjänar att vinna så sjukt mycket mer än någon annan. Och "fulsöta" Patrik hade bara tur att han fick spela med henne.

Min anledning till att jag valde att inte hänga med från början av paradise är ju att jag alltid blir så jävla besatt av det. Jag blir helt galen i oftast en eller flera av deltagarna och det är inte roligt. Det är jobbigt. Och självfallet har jag nu blivit slav under det flesta av deltagarnas bloggar, och speciellt Jackies då. Och jag längtar enormt mycket efter att se vad denna donna ska kunna skapa för roliga rubriker och hur länge hon lyckas stå kvar i rampljuset. Skulle jag få gissa så tror jag att hon för alltid kommer vara Paradise hotel Jackie, men jag har också på känn att hon kommer göra vettiga och bra saker av sitt kändisskap. Jag tror hon är en liten blandning av gynning och rosing. Men ändå, hon är något unikt och nytt. Och ja, jag kan inte annat än att bara älska henne och drömma om att jag också en dag kan bli en dokusåpakändis med hela svenska folket. Fast då skulle jag hellre vinna Big Brother än Paradise Hotel. Eller tvärtom? Äh, fan jag söker till paradise nu och kommer BB upp igen så lovar jag att söka till det också! ;)




Nej, nu ska jag spana in lite extra klipp på TV6 innan jag lägger mig och sover.
Smell you all later ^^
xoxo/ Fiie

Telefonen ringer
Men vågar jag svara?
Jag vill inte förklara det som hänt
Den fortsätter ringa och jag vill bara springa därifrån
Jag vill bara glömma
Glömma det som var
Du måste förlåta mig
Jag behöver dig
Jag ska ringa upp om jag får vara själv ett litet tag


/ Angel 

Det börjar som en rysning.
Genom hela ryggraden och ut i fingertopparna.
Sen kommer förvirringen, vad händer?
Sen rädslan.
Jag vill bara brista ut i gråt, springa bort ifrån allt det onda.
Men det går inte.

Den här gången satt jag på pendeln på väg hem. Jag har glömt min mobil hos en kompis och var stressad.
Men jag var ändå lugn. När tåget började rulla kom första tecknet. Mina tankar började sedan flyga iväg åt alla håll.
Jag försökte andas, slå bort alla de onda rösterna som sa åt mig att hoppa av tåget.
"Jag ska hem och tvätta nu, jag har inte tid med annat" Men det gick inte.
Mina ben började skaka och jag ville gråta floder.
Jag behövde något som gjort ont, något som kunde bedöva det som hände inom mig.
I andras ögon  såg jag bara ut att vara en annan stressad resenär men inom mig brändes det.
Smärtan över bröstet var outhärdlig och hjärtat slog så fort att jag inte hann med att räkna slagen.
Jag visste att denna gången skulle attacken inte släppa på länge.


När ska jag bli fri?

/ Sofie

Till min Moa.

Vi har bara känt varandra i några månader, men jag är redan helt såld.
Du är den där ljuspunkten som jag så länge gått och längtat efter att få träffa. Du tog mig med storm och du öppnade den dörren som jag alltid varit rädd för att öppna, dörren till glädje och lycka. Dörren som höll en hel värld fylld av vänskap, skratt och ren lycka instängd, den öppnade du åt mig.

Du gav mig mod, mod att våga vara den jag är.
Mod att vilja vara den jag är. Du kan mig också styrka och trygghet.
Jag vet att det bara finns en som du. Och det är Du. Men du är min nu. Bara min knasiga lilla Moa som jag aldrig kommer släppa taget om.

Allt knas som vi gjort, och allt knas som vi kommer göra fyller hela mig med värme och kärlek.
Jag vet varför mitt liv var ett helvete innan du kom och lyste upp det. Och nu vet jag också att jag aldrig kommer kunna leva utan dig vid min sida.

Det är du och jag, föralltid.
Du är hjärtat
Jag är ängeln
Och tillsammans ska vi överleva världen med ett skratt.
Jag älskar dig, Moa <3

Smärta.
Depression.
Ångest.
Ensamhet.
Sår.
Livlöshet.
Knark.
Sex.
Övervikt.
Fyllor. Spyor.
Ambulansåkande.
Förlorade relationer.
Vunna relationer.
Bra betyg i skolan.
Dåliga betyg i skolan.
Styrka.
Vilja.
Mod.
Kärlek.
Hat.
Tårar. Mängder av tårar.


För ett år sedan skadades jag.
Mitt liv radades samman och jag förlorade all min kontroll.
Jag kunde inte styra över mig själv, min vilja eller mitt liv.
Men idag. Ett år senare har jag lyckats återta kontrollen.
Nog för att jag fortfarande faller djupt ner i depression, går in i väggen och får självmordstankar.
Men jag överlever. Och det är det enda som betyder något för mig.

Jag kommer säkert gråta. Kanske super jag skallen av mig. Kanske måste jag ringa en ambulans och läggas in på akuten. Kanske sover jag bort all smärta, allt negativt. Drömmer en bra dröm och vaknar imorgon med styrka och ett leende i kroppen.
Jag vet inte. Jag har ingen aning om hur denna dagen påverkar mig. Kanske bra. Kanske dåligt.

En sak vet jag säkert. Och det är att jag överlevt.
Och jag kommer fortsätta kämpa.
För NI mår 10 gånger värre idag än för ett år sedan.
Det vet jag.

/ Sofie

Jag blir alltid lika hårt huggen.
Rakt in i hjärtat. Vare sig jag förtjänar det eller inte.
Jag var inte ens kär.
Jag vara bara naiv. Precis. Naiv!


Det är aldrig rättvist eller ens i närheten av det.
Men det är alltid mitt eget fel.

Jag undrar bara..
Vem tar mest skada egentligen?

/ Fiie

Jag skulle kunna bära världens alla problem på mina axlar idag.
Jag kan tackla min panikångest på ett sätt jag aldrig tidigare trott var möjligt.
Idag. I denna stund kan ingenting rubba mig.
Jag är trygg, lugn och så jävla glad.
Det finns inget svar, och jag vet inte varför och i samma stund som jag skriver dessa ord kommer jag säkerligen falla i depression och fyllas av rädsla igen.
Men. Skit samma. Fuck it.
För den storheten i att jag idag mår bra, det kan ingen ta ifrån mig!

Och det mina vänner, är dagens sanning.

/ Fiie

Det kommer alltid så oväntat och snabbt.
Den där känslan. Ensamheten.
Ångesten och rädslan.

Det är som att jag blundar och sen är allt annorlunda.
Jag log nyss, men nu droppar det blod över mina bara ben.
Jag gråter hysteriskt just nu.
Varför blir det alltid så ?

Jag känner mig strandsatt utan hjälp.
Så där övergiven som bara jag kan känna.
Fuck. Jag hatar det.

Inget hjälper. Inte medicin, inte cigg, inte sprit.
Inte blod och inte sömn.

Jag önskar jag kunde ringa dig och gråta.
Bara ha dig där.
Du säger alltid rätt saker. Du vet vad som raderar de där tankarna och känslorna.
Du vet hur jag ska göra för att slippa må som jag gör.
Du vet allt.
Du är min livlina.

Men jag är som sagt övergiven och strandsatt.
För ingen annan än Du kan göra det omöjliga möjligt.
Och just nu finns inte du.

Jag blundar igen och fantiserar.
Drömmer om ett land där jag inte är ensam och där jag kan vila tryggt i din famn.
Jag fokuserar på det som är positivt och vackert i min tillvaro.
Den smärta som bränner inombords blåser iväg med dina andetag.

När jag öppnar mina slutna ögon igen så ser jag fortfarande inget ljus.

Det här kan sluta hur fan som helst.
För utan dig har jag ingen kontroll.

Jag står inte ut mer.
Jag klarar inte av det längre.
FAN!
Stopp!
Sluta vara så jävla lyckliga!
Jag måste snart skrika så jävla högt att det hörs till Kina!

Varje dag tvingas jag möta mitt allra största hat. Människor som är lyckliga, jag hatar det.
Jag har alltid varit en sådan person som gläds åt andras lycka och framgång, och när mina vänner är på bra humör och lyckliga så blir jag också det.
Men inte längre.

Jag har så mycket olycka och smärta inom mig som jag bär på ensam.
När jag är ledsen, olycklig och känner smärta, vem bär då det med mig? Ingen.
När jag är glad för en gångs skull så blir jag så överdrivet glad att jag blir patetisk istället och då är jag en jubelidiot.
För mig verkar det inte finnas något "lagom" eller "normalt", varför är det så? Jag vill inte vara misslyckad.

Jag har blivit sårad, utfryst, övergiven, utskrattad och hånad åt, jag har blivit ett offer för olyckan.
Jag bara undrar, när, och hur i helvete ska det ta slut? För jag pallar inte längre.

Jag fixar inte att stå ut med andras lycka och med alla andra normal person som tycker att dom har problem och blir deppig av en liten skit sak. För mig är ju hela livet ett deprimerat problem som aldrig tycks lösas.

Jag hatar det faktum att jag måste ljuga.
Jag har alltid varit hon med den falska fasaden.
Nu vill jag träda fram och vara mitt rätta jag, den som mår skit.
Men jag vill också bli stolt och stark.
Jag vill känna lycka.
Och det har nu gått så långt att jag ärligt talat söker så desperat efter det att det har gått över gränsen nästan.
Jag söker det i allt.
Killar, sex, pengar, vänner, skola, träning..
Jag kan ibland känna tillfredsställelse när jag får skriva eller prata, men aldrig lycka.
Gode Gud, är jag den enda personen i hela världen som är olycklig? För isf så undrar jag bara en sak.
VARFÖR?

Men, kanske. Kanske kommer även jag en dag att känna ren lycka. Och det är det som får mig att orka stå ut med alla andras jävla töntiga Svensson lycka.


- Ett Utdrag ur min framtida biografi.

/ Sofie